No 13

 
Om jag istället skulle ta och Berätta om en bild som en start på det nya året. Historien bakom fotot utspelade sig för två år sedan. Det var en kall vintereftermiddag och jag var för några timmar ledig ifrån omsorgen av min sjuke son. De dagarna som gav utrymme för en resa, om än väldigt kort, fick bli min flykt ifrån det som stundtals var så svårt att jag behövde komma bort för att tänka. Kanske verkade det konstigt för dem som inte förstod eller visste, vad alla dessa ensamma utflykter hade för mening. Men för mig var det inget konstigt. Andas luft istället för ångest, var inte så svårt alls.

Jag tog motorvägen söderut mot en slingrig stor å som mål i en tillfällig men ack så briljant trotjänare till bil. Den hade varit briljant alla andra gånger, men helt plötsligt i kylan, bestämde den sig för att avsluta åkturen där och då. Ifrån att ha gått stadigt mullrande som vilken gammal bil som helst, rullade den kusligt tyst framåt och hann med nöd och näppe över påfartsfilen från Landvetter flygplats och ut på vägrenen innan den stod helt stilla. Fem minusgrader hade det varit tidigare på dagen och jag kände definitivt att temperaturen sänktes snabbt då motorn inte ville återupplivas. Efter två telefonsamtal fick jag ett nummer till en bärgare och det tog en timme tills den kom. Ganska så snart isade utsidan av rutan igen och i imman på dess insida såg jag spåren av barnens fingerklotter träda fram. Under den väntande timmen var jag först väldigt besviken, jag hade ju laddat kameran och äntligen kommit iväg. Efter en stund blev jag arg på mig själv som åkt iväg i en minst sagt ålderstigen bil, tänk om jag hade fått stopp på någon ödslig liten skogsväg bortom all täckning? Medan jag satt där och ångrade mig som mest såg jag två ljuskäglor som stannade bakom mig och efter en kvart satt jag åter i värmen, fast på passagerarsidan i bärgningsbilen och såg motorvägen mäktigt ifrån ovan.

Bärgningskillen frågade vart jag var på väg och under den knappa timmen det tog hann vi utbyta varsin del av våra livs historier innan den döde trotjänaren åter stod på besöksparkeringen utanför mitt hem. Jag kom hem nästan tomhänt utan vyer över slingrig å eller vackra landskap, men med en riktigt usel bild över en motorväg och en inte så liten undran över vad bärgningskalaset skulle komma att kosta, det trevliga samtalet till trots. Det gick dagar, veckor och år. Ja och det kom faktiskt aldrig någon räkning.