Jag kom på mig med att sjunga en sång för mig själv där jag satt och dagdrömde ett slag. Det tog någon minut innan jag kom på att orden jag sjöng hade ett innehåll. Som en läcka ifrån det undermedvetna. Det gjorde mig med ens väldigt medveten. Kanske var det bara ren nonsens, men tankarna som det bar med sig, kanske i alla fall dom, kan spegla något?
Jag känner mig lite moloken, jag behöver ljusare ljus och mindre mörker, men snart får vi höra lärkorna sjunga! Tills dess kan man lika gärna grotta ner sig i svärtan, då blir kanske uppvaknandet så mycket mer?
2 kommentarer:
Moloken - det är ett bra och passande ord, för mig med.
Det är precis så att man kan höra en skrovlig röst à la Thåström sjunga "Molokna är vi alla".
Sedan när ljuset kommer blir våra ögon som små streck - det tar nog en stund att vänja sig vid allt det ljusa :)
Thåströms röst skulle göra mig lite mindre moloken faktiskt, fast han sjunger moloken.. :D
Japp, strecken som efter en förmiddag i första aprilsolen omges av "vita spindlar", i ett annars så solbränt fejs. We can call it without sunglasses fjällenbränna.
Skicka en kommentar