No 17

Ibland en mycket relevant fråga.

No 16

   
   Kick ass!

No 15

Tillvaron är allmänt förvirrande, världen verkar ha blivit fullständigt galen och även rent privat kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Förutom det är väl allt som vanligt. Läkarbesök, läkarbesök o läkarbesök. Däremellan jobbar jag häcken av mig i min egna speedade version av mig själv, både på jobbet och hemma. Sena kvällar och nätter photoshopar jag mig till sömns (döds) och försöker klämma in idéer om hur den kommande fotobloggen ska se ut som jag lagt på mycket sval is. Jag är trött. Under samtalet härom dagen hörde jag mig själv säga att jag trodde mig ha blivit bättre på att leva i nuet för att överhuvudtaget orka, än jag lyckades med förut. Problemet som jag inte tog upp är att det är frustrerande att bara kunna leva i nuet, det hade varit en dröm om jag hade kunnat planera små saker i mitt liv, inga livsavgörande saker, bara som t.ex. att kunna planera en campingvecka i tält under en gran i långtbortistan, eller att jag kan vara på jobbet imorgon. Istället är nuet stället som jag förvisas till, dag som natt. Om dygnet hade haft fler timmar hade jag även jobbat som volontär och sekreterare för alla ensamstående föräldrar med funktionshindrade barn, ja nu är jag näst intill expert. En självutnämnd sådan kanske, men jag vill påstå att jag skulle vara till nytta för den som precis hamnat där och som inte ännu kommit till insikten om att man måste göra allt själv. Man måste tänka åt många andra också, vara mycket envis och tala om för omvärlden vart man vill att sina skåp ska stå. Även när de behöver flyttas. Man blir trött av allt stridande, speciellt när det inte ligger i ens rätta natur att vara sådan. Ja, jag kommer förmodligen att bli en lite ihärdigare bloggare när det blir lugnare igen, men tills dess kan det bli så här glest och sporadiskt.

No 14

Jag kom på mig med att sjunga en sång för mig själv där jag satt och dagdrömde ett slag. Det tog någon minut innan jag kom på att orden jag sjöng hade ett innehåll. Som en läcka ifrån det undermedvetna. Det gjorde mig med ens väldigt medveten. Kanske var det bara ren nonsens, men tankarna som det bar med sig, kanske i alla fall dom, kan spegla något? 

Jag känner mig lite moloken, jag behöver ljusare ljus och mindre mörker, men snart får vi höra lärkorna sjunga! Tills dess kan man lika gärna grotta ner sig i svärtan, då blir kanske uppvaknandet så mycket mer?

 

No 13

 
Om jag istället skulle ta och Berätta om en bild som en start på det nya året. Historien bakom fotot utspelade sig för två år sedan. Det var en kall vintereftermiddag och jag var för några timmar ledig ifrån omsorgen av min sjuke son. De dagarna som gav utrymme för en resa, om än väldigt kort, fick bli min flykt ifrån det som stundtals var så svårt att jag behövde komma bort för att tänka. Kanske verkade det konstigt för dem som inte förstod eller visste, vad alla dessa ensamma utflykter hade för mening. Men för mig var det inget konstigt. Andas luft istället för ångest, var inte så svårt alls.

Jag tog motorvägen söderut mot en slingrig stor å som mål i en tillfällig men ack så briljant trotjänare till bil. Den hade varit briljant alla andra gånger, men helt plötsligt i kylan, bestämde den sig för att avsluta åkturen där och då. Ifrån att ha gått stadigt mullrande som vilken gammal bil som helst, rullade den kusligt tyst framåt och hann med nöd och näppe över påfartsfilen från Landvetter flygplats och ut på vägrenen innan den stod helt stilla. Fem minusgrader hade det varit tidigare på dagen och jag kände definitivt att temperaturen sänktes snabbt då motorn inte ville återupplivas. Efter två telefonsamtal fick jag ett nummer till en bärgare och det tog en timme tills den kom. Ganska så snart isade utsidan av rutan igen och i imman på dess insida såg jag spåren av barnens fingerklotter träda fram. Under den väntande timmen var jag först väldigt besviken, jag hade ju laddat kameran och äntligen kommit iväg. Efter en stund blev jag arg på mig själv som åkt iväg i en minst sagt ålderstigen bil, tänk om jag hade fått stopp på någon ödslig liten skogsväg bortom all täckning? Medan jag satt där och ångrade mig som mest såg jag två ljuskäglor som stannade bakom mig och efter en kvart satt jag åter i värmen, fast på passagerarsidan i bärgningsbilen och såg motorvägen mäktigt ifrån ovan.

Bärgningskillen frågade vart jag var på väg och under den knappa timmen det tog hann vi utbyta varsin del av våra livs historier innan den döde trotjänaren åter stod på besöksparkeringen utanför mitt hem. Jag kom hem nästan tomhänt utan vyer över slingrig å eller vackra landskap, men med en riktigt usel bild över en motorväg och en inte så liten undran över vad bärgningskalaset skulle komma att kosta, det trevliga samtalet till trots. Det gick dagar, veckor och år. Ja och det kom faktiskt aldrig någon räkning.

No 12

No 11

Stilla

No 10

Fantastiskt trots att kyla inte är min grej.

9,5

Du vet den där papperstussen som far omkring över vägen och låter vinden ta tag i sig alldeles för lätt? Som snubblar och snavar tills formen nått oigenkännlighet. Det kan ta lång tid att veckla upp sig igen, kanske rent av decennier. Men så länge får man inte finnas och försöka återutveckla sig. För ett enkelt papper finns kanske bara en chans. Lite för mycket lotteri, som för mycket regn om hösten. För mycket papper i papper. För mycket människa i en människa.

No 9

No 8

Månsten

Förutom att stenen blev förevigad på bild så fick den följa med mig hem den där sommaren. När jag kisar ser jag månen, en måne från Kreta.

No 6

Utelämnad

Under broarna i svartvitt

 

 

 

No 4

En gammal hoppbacke  inte så långt ifrån mig, Hindås närmare bestämt. Det finns en liten och en stor och jag gissar att den mindre kanske faktiskt kommer till användning fortfarande om vintrarna. Den stora får stå till tjänst som utflyktsmål om somrarna för de modiga, betongen har krackelerat och armeringen får bekänna färg här och var. Utan att ta ansvaret för några framtida olyckor kan jag väl säga att det nog är tämligen riskfritt än ett antal år att ta sig upp på första ansatsen, det är ju fin utsikt!

No 3

Trotsa tyngdlagen

Jag borde ha blivit en humla

No 1

Jag vet, himla konstigt med is mitt i sommaren. Men jag är trött på utnötta sommarmotiv och förmodligen på mig själv som sörplat sådana motiv de senaste veckorna till uttröttelse. Vinden vänder kanske redan imorgon, kanske hittar jag åter liv i sommarblicken. Men idag får det bli is.